alltarkonstigt

Flanerade kring byggnaden på jobbet när jag fick syn på ett par egendomliga fotspår som frysit fast i snön från dagen innan. Tåspetsarna liksom pekade ut ganska rejält i förhållande till hälarna. Sen slog det mig. Satte min fot i spåret, yep storleken stämmer. Sedan gjorde jag ett hårt avstamp bredvid fotspåret, yep.... samma skomönster.

Det är inte utan vemod som jag säger adjö till dig min fiende och min vän. Handskakningar och kramar, vänliga ord och yttranden om saknad. Tankar om tillbakalängtan slås snabbt bort med tankar på det gräs som tycks växa grönare på andra sidan. Passerkortet inlämnat, ett bevis att här äger man ej tillträde längre. Porten som tungt slår igen bakom en. Skylten över som hånat en så många morgnar när man hellre spytt än trädit in. Men därinne, en viss trygghet, varm välkomnad av kamrater och skratt sinsemellan. Men nu säger jag adjö då det är dags för nästa steg i livet och dit går våra vägar skilda. Men det är inte utan vemod jag säger adjö till dig, min fiende och min vän.

Idag sa jag till chefen att jag skulle jobba bra. Aprilapril sa vi i kör sedan. Kan inte bedöma vem som blev mest lurad.

Sär skriva

Gick runt och letade en stund i hemmet innan jag upptäckte att jag hade den på mig.